För två år sedan träffade jag en snubbe.
En kille.
En man.
Jag minns inte vad jag tänkte och jag minns inte vad jag kände.
Men det måste varit något bra. Annars hade jag inte två år senare suttit här och skrivit denhär texten.
Jag var bara fjorton år och hade precis börjat åttan. Det var jag och mina två bästa kompisar. Vi var på idol. Vi var publik, och han var deltagare.
Och jag var fast.

I vintras räddade han mig. Han hjälpte mig att inte gå sönder när jag var alldeles trasig inombords. Han gav mig mer än jag trodde att han skulle. Nu har jag inget mer att hämta.
Men Jag vet vart jag har dig.
tack.